Hur gick det för grannen?

När jag var liten, någon gång i början på 80-talet, så hade jag lustigt nog ett tillfälligt intresse för pengar och en ganska uppfinningsrik förmåga att hitta på nya inkomstkällor. Av någon tråkig anledning följde inte detta intresse med mej längre än till mitten på lågstadiet.
Min ekonomi hade nog sett annorlunda ut idag om jag fortsatt på det spåret.


Min bästa kompis var grannens son Peppe som var två år yngre än mig. För det mesta så dominerade Nintendo och serietidningar, Super Mario Bros och Tetris spelades i sinne, dag ut och dag in.

En dag fick Peppe utslag i ansiktet av att ha suttit för länge i sträck framför tv-skärmen, (hur länge måste man förresten sitta framför en Tv för att få utslag???) och Nintendot blev tidsransonerat, endast på helger och max fyra timmar i sträck.
Det kanske var lika bra det, då fick vi ju hitta på annat i stället.
 
Peppe var redan vid den åldern en liten finansman, han brukade cykla ner till kiosken och handla tuggummin för veckopengen som han sedan sålde till klasskompisarna på lunch-rasten, 50 öres Bugg gick för 1 krona styck och Peppe gjorde 50% förtjänst, en ganska ovanlig sysselsättning för en lågstadie elev skulle jag tro.
Själv hade jag sålt jultidningar någon gång, men målet var oftast någon häftig pryl man kunde få i bonus om man sålde tillräckligt mycket, att spara något av det var det inte tal om.

Så småningom upptäckte vi pantburken och en hel värld öppnades för oss, vilka pengar vi kunde tjäna!
Vi började så smått med att tvinga alla i familjen och dom närmaste grannarna att spara alla tomburkar till oss som vi sen tog ner till Konsum i stora svarta säckar för att kamma hem vinsten, pantmaskinen gick varm och pengarna strömmade in.

Vi utökade sen jaktmarkerna och cyklade byn runt med vår cykelkärra och spanade efter tomma burkar, men den riktiga guldgruvan upptäckte vi när vi var nere på vallen en lördag och kollade på fotbollsmatchen, öl och läsk gick i mängder på fotbollen och vi behövde inte längre cykla för pengarna.
Vi sprang runt under läktarna och fyllde våra säckar som om det vore julafton och sen bar det av till pantmaskinen igen, vi var rika!

En dag när vi i vanlig ordning samlade in kollekten hemma hos Peppe så frågade hans pappa oss varför vi inte tog glasflaskorna från systembolaget också, dom fick man ju en hel krona för, i stället för 50 öres pantburkar.

Det tog inte många sekunder innan vi slängt oss på cykeln och bränt iväg till den stora gröna glasåtervinningsbubblan som stog tre kvarter bort.
Ännu en guldgruva!

Vi klängde upp på bubblan och lyckades fiska upp några tomma vinflaskor som vi tog med hem, men vi hade lämnat mycket pengar på bordet, vi nådde ju inte ner...
Nöden är uppfinningarnas moder sägs det, och snart hade vi tagit fram lite skrot från garaget och började snickra på några olika verktyg som skulle fixa jobbet. Den vinnande modellen blev till slut ett långt plaströr med en ballong i ena änden som vi stack ner i flaskhalsen och blåste upp, sen var det bara att sätta tummen för i röret och fiska upp flaskan, enklet och funktionellt!

Beväpnade med varsitt ballongrör återvände vi till bubblan och började jobba, det var ungefär som när man uppfann det löpande bandet, effektiviteten ökade med flera hundra procent och vi fyllde kärra efter kärra vid byns gröna bubblor, tack Sverige för återvinningen!

Glasflaskorna kunde dock inte pantas på konsum så vi skrev kontrakt med Peppes pappa som gav oss en krona per flaska för att sedan lämna in dom på systemet inne i stan, en bättre deal fick man leta efter, pengar i handen och farsan tog hand om transporten!

Jag kommer inte ihåg hur mycket vi lyckades skrapa ihop eller vad jag köpte för pengarna, men jag minns att vi hade mycket kul ihop och känslan av att tjäna egna pengar var spännande.
Tyvärr var det inte tillräckligt spännande för att jag skulle ta vara på mina affärskunskaper och utnyttja dom senare i livet, efter ett tag tappade jag intresset och dom intjänade pengarna rann ut i sanden, tillsammans med min framtida privatekonomi.
Peppe däremot köpte aktier för sina pengar. Hur många 8-åringar pantar burkar för att köpa aktier???

Min pappa stötte på honom på kvarteret en dag och frågade vart han var på väg?
- Till banken, sa Peppe, jag ska sätta in pengarna på sparkontot.
- Jaha, sa pappa, vad sparar du till då?

Peppe visste redan då vad pengar var värda och svarade belåtet: - till en förmögenhet!

Det skulle vara kul att se hur det gått för honom idag, med den inställningen som barn hade han en bra grund att stå på ekonomiskt.
Jag tappade intresset för pengar och skulle inte vakna ur dvalan förrän 25 år senare, vid det laget var väl min granne Peppe "Buffett" redan miljonär...

Buenas noches.

Kommentarer