Jag har sagt upp mig från jobbet

Här följer det mest känsloladdade och galna inlägg min blogg har skådat hittills, efter 17 år av troget gnetande på samma företag säger jag nu upp mig för att uppfylla en dröm jag länge gått och burit på. Det har tagit mig flera år av velande och grubblande för att slutligen nu våga ta steget. Det här inlägget skrivs med lite darriga händer och en skräckblandad lyckokänsla av frihet. Här kommer lite bakgrundsdata. 

För precis 20 år sedan sade jag upp mig från mitt första heltidsjobb i Sverige, packade ner alla mina saker i banankartonger och flyttade utomlands med endast en ryggsäck i bagage. Det var utan tvekan det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Även om jag skulle blogga tills jag blev gråhårig skulle jag inte hinna skriva ned allt jag har varit med om på detta underbara äventyr. Jag har integrerat mig i ett nytt land, en ny kultur med nya människor och ett nytt språk. En helt fantastisk resa jag inte ångrar en sekund. 

I sjutton år har jag jobbat för samma företag, det började med att jag spontant lämnade in min C.V på ett företag utan några speciella förhoppningar om anställning. Blev uppringd och genomgick en internutbildning på tre månader och fick jobb. Det blev starten på en lång relation med ett fantastiskt jobb där jag först och främst fått utlopp för min stora passion att resa men även utvecklats som person och lärt känna en massa underbara människor. 

Under dessa år har jag varit jorden runt i stort sett och fått uppleva fantastiska platser och kulturer. Dessutom har jag haft bra lön som gjort (efter att jag lärt mig av med mitt före detta slösaktiga beteende) att jag kunnat gå från skuldsatt till skuldfri, gneta ihop till en halv miljon i aktier och ytterligare en kvarts miljon till en lägenhet. I många, många år var det jobbet där jag skulle stanna tills jag gick i pension. 

Med åren skulle dock en gnagande känsla bita sig fast i mig och växa till en klump i magen som bara blev större och större. Jag trivdes inte i mitt arbete längre och många gånger när jag stod där framför badrumsspegeln på morgonen med rakhyveln i handen tänkte jag ofta; -"vad gör du med ditt liv?" Trots det tog det flera år innan jag vågade dra plåstret och göra slag i saken. 

Förutom den personliga och känslosamma delen av detta ska jag erkänna att den ekonomiska biten är den som hållit mig tillbaka mest från mitt beslut. Det är väl utan tvekan den vanligaste anledningen till att folk inte vågar byta bana i livet. Att ha en bra lön ger en stor känsla av trygghet, men kan också ha negativa effekter. Bekvämligheten kan förvandlas till ett fängelse som man till slut inte vågar lämna. 

"Step out of your comfort zone, that´s where all the fun happens" brukar det heta. Jag håller med, men det är lättare sagt än gjort. När jag för 20 år sedan sade upp mig och stack iväg utomlands var jag livrädd och visste inte vad jag hade gett mig in på, det visade sig bli det bästa jag gjort i mitt liv. 

Rädslan för det nya och det okända, det obekväma och det osäkra är enligt mig en modern sjukdom som stoppar miljoner av människor från att fullfölja sina drömmar. Hur många där ute har inte någon gång önskat att byta jobb eller rent av hela sin livsstil men inte vågat? Tusentals personer går omkring och vantrivs på sina jobb år ut och år in utan att våga eller kunna ta steget därifrån. 

När jag i våras blev beviljad förflyttning inom företaget och fick nya uppdrag kändes det för en tid som jag fick friska vindar i seglet, det varade dock inte speciellt länge. Känslan av att behöva gå vidare fortsatte att nöta inom mig. Jag kände att jag var tvungen att säga upp mig och byta spår. Jag är inte olycklig, däremot känner jag sedan många år tillbaka att jag vill utvecklas och göra något annat. Min kreativitet har somnat in och jag finner ingen stimulans eller utmaning i jobbet längre. Jag vet av tidigare erfarenheter att stora ombyten i livet är väldigt nyttiga och utmanande. 

När man ger sig på något man aldrig gjort förut är för de flesta av oss den första tanken som dyker upp i huvudet någon typ av rädsla. Det är normalt, det är en säkerhetsspärr som försöker hålla oss borta från saker som kan skada oss. Dock tror jag att det är viktigt och nödvändigt att lära sig att töja på dessa gränser och bevisa för sig själv att vi är kapabla till mycket mer än vad vi själva tror. Att våga ta steget mot det okända och osäkra gör oss starkare, att misslyckas gör oss starkare och att övervinna rädsla gör oss definitivt starkare.

Vad är tanken med det hela? Huvudanledningen är att jag vill utvecklas och vidareutbilda mig inom ett nytt område hemma i Sverige. Jag har inte för avsikt att sluta jobba, inte på många år. Däremot har jag en annan bild av hur mitt arbete ska se ut i framtiden än det standardiserade och inrutade arbetslivet med fasta arbetstider och en fast arbetsplats. Jag vill vara fri att bestämma över min egen tid. Jag kommer att fortsätta kämpa för att nå det målet.

En annan anledning är att mitt nuvarande jobb har börjat slita på min hälsa, jag har extremt ojämna arbetstider och detta har vänt upp och ned på min dygnsrytm. I många år har detta inte känts som ett problem för mig, men att hela tiden ställa om mat och sov-klockan får till slut sina konsekvenser. I korta drag är beslutet direkt relaterat till min hälsa och välmående, något jag nu vill prioritera mer.

På samma sätt som vi diversifierar en aktieportfölj för att sprida riskerna så tänker jag att det är bra att följa samma strategi när det gäller att investera i sig själv. Den tid då man utbildade sig till något och sedan jobbade med det resten av sitt liv tror jag är på väg att fasas ut inom många sektorer, världen förändras oerhört snabbt och det allt mer digitaliserade samhället tillåter en massa nya jobb och sätt att tjäna pengar på som för bara några decennier var helt otänkbara. Att investera i sig själv och utvecklas tror jag är ett bra sätt att ha lite mer edge mot ett samhälle där det är allt för lätt att bli fånge i ekorrhjulet. 

Jag tror inte på det vi har blivit itutade från barnsben om att vi ska gå i skolan, utbilda oss och sedan jobba hårt hela livet för att börja njuta av livet när vi blir pensionärer. Livet är nu, hela tiden, inte bara när vi går i pension. Dessutom, vem vet om pensionssystemet finns kvar när det är min tur att sluta jobba eller om jag överhuvudtaget når pensionsålder? Jag kämpar i stället för att försöka skapa en livsstil som tillåter att mig njuta mer av livet och bestämma själv över min tid under hela livets gång. 

Dessutom, varför inte gå i pension lite oftare? Vem säger att man bara kan gå i pension en gång i livet? Vi lever med en massa förlegade tankar om hur livet skall vara inrutat som inte längre är aktuella. Man skulle kunna säga att jag nu går i en första pension där jag ämnar njuta av tiden på mitt eget sätt under en tid och utveckla mig som person för att sedan återvända till arbetslivet, då i en helt ny skepnad och förhoppningsvis mer på mina egna villkor. Medellivslängden ökar hela tiden, tänk om jag lever tills jag blir 100? Eller ännu äldre. Då hinner jag gå i pension många gånger:)

Vad kommer detta att innebära för mitt sparande? Just nu är det lika oklart som min framtid, det enda som jag vet bestämt är att portföljen kommer att följa med på resan, inga aktier kommer att säljas under några omständigheter och alla utdelningar kommer att återinvesteras som vanligt. Däremot vet jag ingenting ännu om min inkomst den närmaste tiden vilket gör det omöjligt att planera något sparande för tillfället. På obestämd tid kommer jag att ha betydligt lägre lön än jag har nu, om ens någon lön överhuvudtaget. Detta kommer naturligtvis att sakta ner utvecklingen av utdelningsportföljen på obestämd tid, något som jag inte är bekväm med alls, men det är en konsekvens jag får ta. 

Många gånger har jag tänkt -"äh, jag kör på, jag är ju snart framme vid miljonen". I den takt jag jobbar nu skulle jag nå en miljon i aktiekapital inom drygt två år, något jag drömt om länge. En miljon i aktier är dock inte mitt slutliga mål, jag sparar för att bygga en friare framtid med hjälp av aktieutdelningar och själva värdet på portföljen är inte det viktiga i sammanhanget. I rädslan att åter fastna i bekvämligheten bestämde jag mig för att offra några år av hårt investerande och lyssna på magkänslan i stället för rösten från "the comfort zone". Jag litar på att det blir ett bra beslut på sikt. 

Bloggen kommer jag att hålla vid liv även om sparkvoter på mellan 50-70% förmodligen blir ett minne blott, åtminstone för en lång tid framåt. Sparandet och investeringarna är ett maratonlopp för mig så även om osäkra tider stundar kommer portföljen att hållas vid liv. Jag har en bra aktiegrund att stå på och det kan säkert bli intressant att lära sig att investera även i svårare tider. Det kan hända att det blir betydligt tråkigare att blogga men det kan också bli mer intressant då hela mitt liv nu blir ett nytt äventyr. Den som lever får se.

Ibland tror jag att jag är galen, att säga upp ett fast jobb med hög lön och alla bekvämligheter som det innebär. Delar av mig bara skriker åt mig att hålla fast vid jobbet och den trygga vardagen, men magkänslan säger något annat. Att ta steget ut ur bekvämligheten är svårt, det kräver mod och lite galenskap antar jag, det sista har jag gott om;)

I mitten på juli har jag min sista arbetsdag och jag ger mig iväg med endast lusten att uppfylla en gammal dröm. Jag har inget annat jobb som väntar, till en början jag kommer att leva på sparade pengar som jag lagt undan för detta specifika ändamål. Fuck off-money brukar det kallas, jag kallar det för frihetsfonden. Oavsett namn är det pengar som tillåter att man inte behöver stanna kvar i ett destruktivt förhållande, på ett jobb där man inte trivs eller ett kapital man kan använda till att ta en time-out och göra precis vad fasen man vill ett tag. 

Jag kommer att behöva jobba extra på vägen men det är smällar jag är beredd att ta. Drömmar är dock väldigt kraftfulla, utan drömmar skulle vi aldrig ta oss någonstans i livet. Sedan gäller det bara att våga ta steget. Som Buddah sa; vill du undvika hettan, hoppa in i elden! Om vi gör det vi är rädda för så försvinner rädslan. 

Samtidigt som det känns nervöst att släppa taget om bekvämligheten och en fast lön varje månad har jag en underbar känsla av frihet i kroppen. För första gången på 17 år kommer jag nu att vara helt fri att göra precis vad jag vill. Det är inte en känsla att underskatta. Det är ju trots allt frihet jag alltid har sökt efter, det är mitt stora mål i livet. Det ska bli spännande att se hur jag nu utnyttjar den friheten. 

Jag ger mig iväg skuldfri, med en halv miljon i aktier och en dröm i bagaget, jag litar på att jag med tiden kommer att minnas detta beslut med glädje. 

Ha en bra dag alla börshajar!