Min farmor är född 1919 och min farfar något år tidigare. Båda kom från välbärgade familjer. På de få fotografier som finns från den tiden kan man se hur farmors familj stolt poserade framför en stor herrgård iklädda finkostymen och omringade av tjänstefolk. Man kan säga att de hade det bekvämt, mätt med den tidens mått. Det fanns pengar i familjen på den tiden, på både farmors och farfars sida. Som många andra förlorade deras familjer stora summor när Ingvar Krügers imperium kraschade men det fanns tillräckligt för att dom skulle få ett stabilt arv.
När min pappa var liten, under 40 och 50-talet, så bodde man i ett fint stenhus bredvid Göta Kanal. Farfar var ekonom, hade slips och kostym till vardags och även här hade man råd att ha hjälp i hemmet. Barnen (min pappa och mina fastrar) gick i skolan i Linköping och skulle senare plugga i Lund och Uppsala. Här tar pengarna slut för den del av familjen som jag vuxit upp i. Mina fastrar fortsatte i farfars spår och läste högre akademiska utbildningar, tog med sig av sin pappas råd om att vara sparsamma och vikten av att ha en bra inkomst, lärdomar som dom senare skickade vidare i ledet till sina barn ( som nu är mina kusiner). Den delen av familjen har det fortfarande väldigt bra ställt ekonomiskt idag.
Min pappa var den som gjorde revolution. Han gillade inte sina föräldrars ”snobbiga” vänner, finkläderna, att ”göra sig till”. När han hade ungefär ett år kvar på sin utbildning i Lund hoppade han av, flyttade till Norrland för att frigöra sig från familjen och började jobba i skogen. På den tiden gick man fortfarande omkring och kapade ned träd med motorsåg för ackordlön.
Det var 70-tal. Arbetarrörelsen, facket, röda fanor och vänsterpolitiken var det som gällde för pappa. Här någonstans träffar han min mamma som kom från ganska ödmjuka förhållanden, hon hade flyttat upp till Norrland för att läsa till sjuksköterska. Några år senare kom jag ut och växte upp på 80-talet bland kasettband, cykel med aphängarstyre och limpa, långt hår och 8-bits nintendo. Innan jag går över till det som jag själv tror är vad som senare i livet har triggat mig att vilja bli rik, ska jag understryka att jag haft en fantastiskt bra och trygg uppväxt och är tacksam än idag för att jag hade turen att växa upp i ett land som Sverige och med mina fina föräldrar.
Mixen av mammas uppväxt i en familj med snåla förhållanden och min pappas förakt för folk med pengar gjorde min fina uppväxt till en ganska dålig sådan ur ett rent ekonomiskt perspektiv. På min mammas sida fanns aldrig någon uppfostran om pengar och än mindre investeringar, och även om min farfar försökt drilla min pappa till att bli förmögen så hade den uppfostran fått en totalt omvänd effekt. Under hela min uppväxt blev jag matad med att det aldrig fanns några pengar, mina föräldrar fick vända på varenda krona för att klara sig till nästa löning och även om jag med gott samvete kan säga att jag aldrig led någon nöd och alltid hade det bra så fanns det aldrig några pengar, det fanns ingen backup eller ekonomisk trygghet.
Som en naturlig effekt av mina föräldrars bakgrund fick jag aldrig någon ekonomisk uppfostran hemma, och inte i skolan heller för den delen. Det hade varit fantastiskt om jag fått undervisning i privatekonomi i skolan eller på gymnasiet, då hade jag kanske undvikit många år av skulder och strössel av pengar. Men det är väl inte så praktiskt att vanligt folk är bra på ekonomi, för då går inte det här samhället (som bygger på att vi ska vara skuldsatta) runt.
Jag antar att det var min pappas egna revolution mot sina välbärgade föräldrar som gjorde att han valde att gå i helt motsatt riktning. Politiskt var han så långt vänster man bara kunde gå på den tiden. Under min uppväxt fick jag alltid höra att ”pengar växer inte på träd”, ”tror du jag är gjord av pengar” och andra ramsor som indikerade att det inte fanns ett öre i plånboken. Något annat jag blivit matad med sedan liten är att rika personer bara är ohederliga skurkar och banditer. Pappa fnös alltid nedlåtande saker om dom rika och jag fick lära mig att om man har mycket pengar, då har man inte rent mjöl i påsen. På första Maj fick jag följa med i demonstrationståget och skrika slagord mot staten och kapitalet, mamma och pappa var lågavlönade och Wallenbergarna var roten till allt ont. Idag är Investor mitt största innehav i portföljen, det känns onekligen som en omvänd revolution från min sida även om det aldrig haft något att göra med mina investeringskriterier.
Jag fick aldrig några riktlinjer för hur man ska hantera pengar, än mindre hur man sparar pengar eller investerar. Börsen och aktier var ord som inte ens fanns i mitt ordförråd på den tiden. Under hela min uppväxt hade jag noll koll på pengarna som kom och gick i mina händer. Först var det veckopeng, sedan sommarjobb och till slut min lön när jag började jobba. Mitt första riktiga jobb var inom industrin och jag hade 19.000 kr i lön och betalade 1500 kr i hyra för en liten etta. Det fanns gott om marginal för att spara, hade jag vetat då vad jag vet idag hade min aktieportfölj garanterat varit fetare. Jag jobbade, brände mer pengar än jag hade på kontot, lånade pengar av mina kompisar och när lönen sedan kom in var det payback time och tillbaka på noll. En ond cirkel som snurrade på i alldeles för många år.
Jag tror det blir svårt att skriva det här inlägget utan att ge en bild av att jag är besviken på mina föräldrar för att jag inte fått en bättre ekonomisk uppfostran hemifrån. Det har jag nog också varit i perioder, speciellt när jag långt senare fick upp ögonen för pengar och börsen. Men det där har sjunkit in och lagt sig och jag förstår sedan länge att det man inte vet kan man heller inte lära ut. Min mamma kom från förhållanden där man aldrig lärt henne något om pengar, för det fanns aldrig några, och min pappa hade valt en väg i livet så långt ifrån kapitalet man bara kan komma. Det är ingens fel, det är bara en logisk konsekvens av deras uppväxt, livsval och omgivning.
För att förtydliga så säger jag åter igen att jag haft en lycklig barndom och önskar inte att något var annorlunda, men jag ska också erkänna att jag många gånger undrat vad som hade hänt om jag vuxit upp under andra förhållanden. Är det en tillfällighet att min pappas politiska vägval gått hand i hand med förakt för kapitalet, ett lågavlönat jobb och en knaper ekonomi? Meanwhile, i södra Sverige, växte mina kusiner upp med ett helt annat tänk kring pengar och investeringar. Samtliga har idag välbetalda jobb, de investerade tidigt i bostadsrätt och har alltid haft en stabil ekonomi.
Men ja ä int bitter! Var och en är vi ansvariga för våra handlingar och jag skyller inte mitt tidigare destruktiva ekonomiska beteende på någon annan än mig själv. Med det sagt så hade det varit en rejäl knuff i rätt riktning om jag fått lära mig att hantera pengar hemifrån. Nu blev det inte så och jag hade istället turen att snubbla över börsen sent istället för aldrig. Det har varit en magisk resa från skuldsatt till min första miljon på börsen och istället för att föra min familjs förmögenhet vidare så blir jag tvungen att börja från noll. Det är okej, det känns ändå lite mäktigt att vara den som startar en ny förmögen familj, men jag får nog messa till Wallenberg och fråga hur man på bästa sätt lär sina arvingar att förvalta kapital i flera generationer, för på det området har jag inte så mycket erfarenhet tyvärr.
God avkastning på er allihopa, vi ses bland miljonerna.
/ K
